Nybloggen ju!

Som några har förstått har jag nu börjat blogga för Västerbottens folkblad. Det innebär att jag kommer ha en ny bloglovinadress och en annan sida än fiffigast. Självklart kommer jag fortsätta att vara fiffig som fan, men kanske lite mer städad. Bloggen hittar du här och nya bloglovinadressen hittar du här! På Instagram och Twitter är jag självklart kvar som "Westerlinda". Häng med mig på mina nya bloggäventyr vettja! Ps, det här är förövrigt det 901:a inlägget. Jises amalia.

Min allra första semesterdag.

Det var soligt och vi hade alkohol. Ute-mode alltså. Vi placerade oss på innergården. Eftersom jag hade fått semester lyxade jag till det och gjorde en massa mjölkdrinkar. Först en white russian, sen spexade jag till det med dirty bananas. Jag måste säga att jag numer är helt galet bra på att göra dirty bananas. Det var en hund med. Vi blev några stycken och det droppade bara in mer och mer folk. Det dracks öl ur våra gigantiska ölglas. Malin var med. Tove multitaskade och var social, målade naglarna och drack vin samtidigt. När solen gått ner bakom hustaken och det blev kallt gick vi in, och vips hade vi fyllt vardagsrummet. Sen cyklade vi in till stan. Vi störde lugnet på socialize, dansade en massa, stod i toakö och hånglade. Som det ska vara alltså.

Det är ju ingen som berättar för dom som behöver höra det mest.

Det finns saker jag älskar, det finns saker jag hatar. Det finns saker jag älskhatar. En sak jag älskar är att ha kommit till insikt. Jag känner mig själv, trygg i mig själv, har byggt upp så pass mycket skinn på näsan att jag kan säga ifrån. Jag har blivit skolad och peppad av helt fantastiska människor om feminism och jag vet min rätt i samhället och rätten om just min kropp.

Samtidigt hatar jag det faktum att det här händer så otroligt många år för sent. Det är så många som talar och skriver över hur mycket fel som inträffade (framför allt) under högstadietiden, reflekterar och funderar, kommer till tals och får andra att även dom reagera över saker och ting som hände då. Men det är NU. NU kommer folk till insikt, NU inser man hur fel saker och ting var. Det är NU. Jag säger inte att det är något fel, jag tycker att det är superbra att det kommer till ytan. Det jag tycker är så jobbigt och fel är att det varje år börjar nya högstadieklasser, en massa nya högstadieelever och exakt samma saker kommer att inträffa för dom eleverna som hände för mig och mina vänner och en klar majoritet av brudar som börjar har knappt en näsa att ha skinn på.

Mycket jag tror på går ut på att smälla felet i ansiktet och inte göra halvdanna postproblematiska ingrepp. Ändå sitter jag här och postagerar i arga inlägg i kommentarsfält i bloggar drivna av tjejer som mig själv i sina 20- plus. Inte en enda högstadiebrutta.

Det här HÄNDER JU BARA INTE.

Idag. Är. Det. Sista. Dagen. Innan. Semestern. Det är helt galet hur mycket man kan längta efter denna ledighet. För mig likt alldeles för många i min ålder(och äldre) är ledighet och mental återhämtning ett ouppnåbart mål. Utan en fast tjänst eller studier på 100 % till vardags är det en omöjlighet att ta semester på sommaren. Som vi sa igår, jag och en arbetskamrat: Varje jobbfri sommar- eller helgdag är inte en dag till avkoppling utan mest fylld med ångest över förlorad inkomst. Varje timme jobb en kan få är livsviktig för att för arbetsgivaren inte verka "lat" och "oengagerad" och så att man kan visa att man är jobb- bar. En vill ju visa att en vill jobba, men när det kommer till kritan är en ledig dag av nitton inte ett mått på engagemang utan en biverkning av mängder med studielån, trasig bil och framför allt, en osäkerhet över vad som ska hända imorgon. Och att i flera, flera, flera år varit ledig MAX en sammanhängande vecka om året är dessa dryga 3,5 vecka som himmelriket på jorden. Plus att jag ska stänga av mobilen ett par dagar.

Please, leave.

Ungefär så här kan det kännas när man försöker dricka öl med sina vänner men man bär en blå turban och jeanspaj på en vuxenservering i stan och vakten är ett köttmonster av högsta rang som förmodligen blev tappad ett X antal gånger för mycket av hans mor som liten.

Ännu en forts. på feminism och porr.

Jag fick tips om att kolla igenom en svensk samling med kortfilmer, dirty diaries. Efter att ha kollat runt lite verkar det som att jag är den sista på jorden att få upp ögonen för den samligen filmer. Jag hade inte koll på att samlingen blivit finansierade av staten (jag gissar svenska filminstitutet?) Det är ju ett himla rabalder kring det beslutet. Är det egentligen okej att staten ska finansiera porr?


Jag tänker lite som så


- att SFI ser projektet som kultur, uppenbarligen
- att det är intressant att sexualitet är något som lyfts fram av staten som positivt
- att jag tycker det är gött att vända lite perspektiv, särskilt inom porr*


Vilka är på att ha filmkväll med popcorn, en box rödvin, feministisk porr och tillhörande diskussioner?

* Lite samma lika som att jag är emot objektifiering men kollar ändå male objekts dagligen. Jag väljer att jämföra det smed känslan att dricka linfrö i vatten. Det är inte så jävla gött men det smörjer bra. Det är som lite extra bensin på elden så att säga. Det hetsar.

Forts. feminism och porr.

Jag vill gärna se filmskapande som en typ av konst. Att feministisk porr ska vara genren som bryter sig ut och gör något nytt och bra. Men som en vän sa i går, vem bestämmer egentligen vad som är konst och vad som är prostitution? 

För konst eller inte, i slutändan handlar det ju ändå om att sälja sex. 

Det är lite som teorin om den lyckliga horan. Finns hon egentligen? Jag säger nej, men än en gång, var går gränsen mellan konst och prostitution?