Det är ju ingen som berättar för dom som behöver höra det mest.

Det finns saker jag älskar, det finns saker jag hatar. Det finns saker jag älskhatar. En sak jag älskar är att ha kommit till insikt. Jag känner mig själv, trygg i mig själv, har byggt upp så pass mycket skinn på näsan att jag kan säga ifrån. Jag har blivit skolad och peppad av helt fantastiska människor om feminism och jag vet min rätt i samhället och rätten om just min kropp.

Samtidigt hatar jag det faktum att det här händer så otroligt många år för sent. Det är så många som talar och skriver över hur mycket fel som inträffade (framför allt) under högstadietiden, reflekterar och funderar, kommer till tals och får andra att även dom reagera över saker och ting som hände då. Men det är NU. NU kommer folk till insikt, NU inser man hur fel saker och ting var. Det är NU. Jag säger inte att det är något fel, jag tycker att det är superbra att det kommer till ytan. Det jag tycker är så jobbigt och fel är att det varje år börjar nya högstadieklasser, en massa nya högstadieelever och exakt samma saker kommer att inträffa för dom eleverna som hände för mig och mina vänner och en klar majoritet av brudar som börjar har knappt en näsa att ha skinn på.

Mycket jag tror på går ut på att smälla felet i ansiktet och inte göra halvdanna postproblematiska ingrepp. Ändå sitter jag här och postagerar i arga inlägg i kommentarsfält i bloggar drivna av tjejer som mig själv i sina 20- plus. Inte en enda högstadiebrutta.