Hopp.

Det är fascinerande vilket vanedjur vi människor är. Efter en vecka på en kursgård och inte ha varit själv mer än ett par timmar om dagen (för att sova) blir det ett enormt hopp att komma hem och vara... själv. Helt plötsligt börjar man tänka, och som att hjärnan ligger på minus vad det gäller analyserande och pang bom måste ta igen förlorad tankeverksamhet.

Jag tänker att det är bra och nyttigt, samtidigt får jag lite ångest av de biverkningar överanalyserande innebär. Att vara impulsiv må vara nyttigt och det ser jag som en positiv egenskap hos mig själv, samtidigt som jag ofta (typ nu) önskar att jag inte alls var så snabb att handla. För att fortsätta överanalysera vet jag att de bästa besluten jag tar och har tagit är en direkt orsak av snabbt handlande, så jag tänker att så må det vara även nu.

Nu ger jag det här en vecka. Sen ger jag mig, slår mig i ansiktet och går vidare.

Det är i alla fall kult att min ursprungsroomie kom hem igår.