Sånt där som är bra och dåligt.

Jag kan bli så fruktansvärt irriterad ibland. Oftast när det inte går som jag vill, men också när det går som jag vill men att det går alldeles för långsamt. Igår var ett typiskt exempel på det.

Jag var ledig. En ledig dag innebär för mig att hinna med saker jag inte brukar hinna med i vanliga fall, som att träna eller framför allt, att sy. Att sy är oftast extremt tidskrävande. Jag är tidsoptimist och har inget tålamod så det säger sig självt att det kan bli en hel del svärord under mina sysessioner. Igår hade jag som plan att sy efter mönster. Jag hade ett mönster på en burda-blus (det är alltså ett helt färdigt mönster som bara är att rita av och sy ihop. Typ). Jag som alltid har gjort mina egna mönster och fått fundera ut allt själv ser det här som en utmaning. Utmaning: att inte tänka själv. Frustrerad över att jag inte förstår hur jag ska slippa tänka drar jag fram mönster och tyg och läser instruktionen om och om igen. Tillslut tar jag en gyllene medelväg och ritar av mönstret men fixar till lite själv.

Då inser jag att jag inte har några nålar och tvingas ta mig ner på stan för att skaffa mig ett litet lager. En timme senare har jag kommit hem, och är hungrig och trött. Innan jag kan börja sy måste jag äta. Tiden rinner iväg och jag blir stressad. Jag vill ju egentligen bara bli klar!

Sömmarna blir inte som jag vill, overlocken syr inte som jag har tänkt och fållarna blir alldeles för hårda. Och framför allt, det tar alldeles för lång tid. Jag blir bara mer och mer frustrerad och överväger att sälja alla jäkla skitmaskiner och bränna alla tyger och smälta ner alla tillbehör.

Jag fick till en färdig blus, den blev helt okej, men det räcker ju inte! Jag sprudlar av inspiration och jag blir bara mer och mer medveten om att jag aldrig kommer hinna ikapp det tygberg som bara växer sig större och större.

Jag älskar känslan i kroppen av att ha ett projekt uttänkt, det är i klass med en förälskelse. Att hålla i ett material och kunna se framför sig hur det skulle forma sig bara jag får hålla på med det ett tag, hur tyget skulle falla eller hur byrån skulle se ut med lite färg på sig. Att samtidigt veta att varje välsytt plagg tar på en höft fyra timmar att sy och att jag har hundra tygbitar som väntar på att bli uppsytt. Fyra hundra timmar sömnad är tio heltidsveckor jobb. Att jag då lägger fyra timmar i veckan på att sy ett plagg säger sig självt, jag kommer aldrig bli klar. Det är som den värsta sortens Romeo och Julia- historian.

Vi kommer aldrig få varandra, du och jag, men vi kommer älska varandra ändå trots all hjärtesorg.