Det där med att gå på gym.

Jag vet inte var eller när det egentligen började. Den där rädslan mot gym.

Jag gillar att träna. Ha muskler som darrar av utmattning, ha en puls så hög att man tror att hjärtat ska hoppa ur bröstet och en kropp som värker dagen efter. Men det har alltid varit med mig själv i löparspåret eller på någon slags gruppass eller hemma i vardagsrummet.

Jag är som lite rädd för själva gymmandet. Att stå där och lyfta vikter och stöna, med såna där fjantiga vantar och gå fram och tillbaka, och lyfta på vikter och lyfta av vikter. Jag har inte förstått vitsen. Nej annat är det med step, spinning och lite core. I och med att jag själv aldrig ha vågat mig prova på har det blivit att jag tycker att det är lite fjantigt. "Det där är inte riktig träning, annat är det att springa en mil".

Fram till idag. Jag hängde på min vän E. Hen och hens vän N tränar ett X antal gånger i veckan och äter keso som snacks och massa lax och broccoli jämt. Jag såg det som min chans att fejsa min fear så jag hängde på. In i gymmet, in bland de fria vikterna och in bland 10-10-8-5 repetitioner. Det var bara en sak som störde mig. Vart fan var alla brudar? Testostronet tryckte i luften värre än en högsommardag i juli och brölandet var påtagligt. Men... När vi började stönade jag också högt som fan, pulsen gick upp och jag fick blåsor i händerna. Att inte ge järnet är ju helt värdelöst och jag förstår varför man stönar. Det är ju tungt. Jag blev arg på mig själv att jag tog med mig könsnormer in i lokalen.

Jag förstår varför jag aldrig har vågat mig in i ett gym. Jag är rädd att göra fel, inte veta vad jag ska göra, lyfta mycket mindre än alla andra. Och eftersom det är en klar majoritet av killar vill jag inte vara på samma nivå som dom, utan jag vill vara bättre. Det känns som att jag vill bevisa för dom att bara för att jag är tjej är jag fanimig inte mesig och orutierad. Men mesig och orutinerad ÄR man första gången man innan man har lärt sig. Jag var mesig och sjukt osäker idag när jag först började. Nu efteråt känner jag att jag har lärt mig något och är inte alls lika rädd för det där gymmet. Det är heller ingen som ser på mig att jag är osäker utan det är bara jag som inbillar mig att alla kollar snett och dömande på mig. Och kollar dom är det säkert bara för att jag är så jävla snygg när jag är röd i ansiktet och med stubbiga ben.

Jag trodde jag skulle bli bortskrämd men ser mig snarare som frälst. Fy fan vad det var kul! Jag ser fram emot att gå dit igen. Inte själv än, jag vill att någon ska lära mig så jag vet vad jag ska göra. Men ge mig ett par veckor till så kommer jag banne mig köra ett pass själv där.

Om ni ursäktar min nu ska jag bara ta och lägga mig i ett bad av liniment och hålla min kropp konstant varm för att slippa träningsvärken. Den kommer att komma. Det blev också som ett mantra som E och N sa till varandra vid varje ny övning:

"Kommer du ihåg den fruktansvärda träningsvärken vi fick efter vi hade kört den här övningen första gången?!"

Och jag ba: "Det här är första gången jag kör den här övningen..."