Det här har inte jag skrivit, utan har kopypejsat direkt från bloggen "systerskaparna.wordpress.com" och inlägget är skrivet av Felicia Ohly.
En kvinna i publiken går alltså till Melodifestivalen i helgen utan att raka sig under armarna. En kille som kollar framför tv:n noterar detta, och finner det dessutom så obeskrivligt äckligt att han vägrar låta det passera obemärkt – genast tar han kontroll över situationen: noterar klockslaget, gör en skärmdump på bilden på tjejen med håret, lägger upp den på facebook. Äckligt, deklarerar han och får medhåll från alltför många håll.
Hanna Fridén tillsammans med många andra räddar dagen. Bilden tas bort. Men budskapen har gått fram. Det första är riktat till tjejen: ”Usch, skäms, gå och göm dig och kom inte fram förrän du har rakat dig under armarna.” Det andra budskapet är riktat till alla tjejer, och det är knivskarpt: ”Gå på högskolan du, och ut i arbetslivet om du vill – men nåde dig om du slutar raka dig under armarna. Då är du fritt byte lilla vän. Då tar vi dig.”
När den första armhålan i gruppen ”Ta håret tillbaka!” dök upp på facebook sprang två tankar igenom mitt huvud. Vilket mod, vilket praktiserande av systerskap att inte låta mellotjejen vara helt ensam. Samt: det här går inte ostraffat förbi. Det har det inte heller gjort. I takt med att fler har anslutit sig och laddad upp bilder på håriga armhålor har nättrollen flockats och hatet intensifierats:
”Äckligt!”
”Wow nu börjar vi närma oss definitionen av skabb, alltså att du har mage.”
”Fy fan va äckligt med armhålehår. Snusk!”
"Vidrigt och okvinnligt faktiskt”
Och så vidare. Många försöker debattera med dessa män (och enstaka kvinnor) genom att till exempel förklara att ”Det är naturligt med hår”. Det må vara hur det vill med den saken. För det är inte håret som sådant som upprör, det är inte huruvida det luktar eller om det är ljust eller mörkt eller tovigt eller friserat som får hatet att koka över – det är bristen på makt och kontroll. Kontrollen över vad som är okej för en kvinna att göra, hur hon får bete sig och framförallt hur hon ser ut har i ett svep tagits över av diverse brudar på facebook. Det framkallar hat. Det är omöjligt att ha det så. Detta måste tyglas, tjejerna måste stävjas på en gång. Det värsta, mina systrar, är att det finns många kort att spela om man vill tysta oss. Rötterna går djupt hos tjejer, och många killar har fått mycket övning i hur man gör. Om en tjej väljer själv, säg åt henne att hon har fel. Om det inte funkar, säg att hon är korkad. Om hon står fast vid sitt val, säg att hon är rabiat. Om hon ändå inte backar, säg att hon är äcklig. Om det fortfarande inte funkar: höj rösten, luta dig framåt, skrik, slå sönder någonting och anspela på alla kvinnors kollektiva minne av våld och våldtäkt.
Du är faktiskt äcklig, tänk på nästa stackars fyllo som släpar hem dig. Han kommer äcklas och ångra att han bjöd dig på de där två fishermansshotsen som behövdes för att ’seal the deal'. Andra män skriver, säkerligen i all välvilja, att de minsann tycker det är snyggt med hår. De säger: Håriga tjejer – fem av fem toasts. Sssmokin’. Ni behöver nog tänka ett varv till. Kanske läsa en bok. För den politiska dimensionen av detta handlar knappast om vara tilltalande med håriga armhålor – det handlar om att inte behöva finnas till för att tilltala någon annan. Makten över våra kroppar ska ligga hos oss. I våra ljust fjuniga händer eller grova snusluktande nävar. Kanske är detta inte den viktigaste feministiska frågan just nu. Eller så är det just det det är, i alla fall ikväll. När tjejer vägrar inordna sig. När en hundratals år gammal bild av den sköna, vackra kvinnan får sig en törn av lite hår. När vi säger: mellotjejen, du kan vara vem som helst, men du är i vilket fall inte ensam. Det enda som är mer provocerande än en ful kvinna, är en ful kvinna som inte bryr sig. Ja, helt klart.
Felicia Ohly
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar