Våga vägra våg.

Vi har ingen våg här hemma. De flesta av mina vänner har heller ingen våg hemma hos sig. Av olika anledningar; det är dyrt att köpa, ingen plats men framför allt - det är ingen som vill ta risken att vikthetsa sig själv. För det är så lätt att man hamnar där. När jag bodde hemma hade vi en våg. I alla andra familjer fanns det också en våg. Det blev som en rutin, när vågen stod bredvid duschen tog man sig en snabb koll varje morgon.

Nu finns det ingen våg och därmed ingenting att väga sig på. Och. Det. Är. Så. Skönt. Jag får en helt annan uppfattning om min kropp. Jag lyssnar på vad min kropp säger. Säger den är den är hungrig ger jag den mat, säger den att den är mätt äter jag inte. Jag lyssnar inte på vad siffrorna på den där jävla vågen säger. Det är inte vågen som får mina ben att gå, min hjärna att fungera, min mun att tala och hångla och därför ser jag ingen anledning att bry sig om vad den säger.

Många tänker sägert: "Jamen, det är ju inte ett hållbart argument för att inte ha en våg. Bara för att man väger sig blir man ju inte ätstörd och kommer må dåligt psykiskt. Man kan ju bara ha den för att hålla koll på sig själv och blablabla".

Ja. Så kan det också vara. Men jag vet ju också att det funkar inte för mig, det funkar inte för alldeles för många av dom jag känner och för folk jag inte heller känner (det är ett faktum att det är typ hundra procent för många som drabbas av ätstörningar).

Det jag vill komma till är att jag faktiskt hamnade hos en person som hade en våg i helgen. Och jag vägde mig, av nyfikenhet. Jag blev rätt så febersjuk för ett tag sen, och gick ner ett par kilon. Kilona brukar ju som regel komma tillbaka ganska snabbt och det trodde jag nu också. Men jag hade inte gått upp mina sjukkilon och jag blev lite ledsen. Det funkar ju inte att hålla på att bena till sig om man ska komma i form, kroppen måste ju få energi någonstans ifrån.

- "Positivt eller negativt", undrade hen när jag stod på vågen.

- "Negativt", sa jag och klev av.

- "Men du, det är ingenting att oroa sig för. Så här dagen efter är kroppen ofta ganska vätskefylld och då kan man gå upp ett par kilon", fortsatte hen.

Då blir jag ännu lite mer less. För det första måste den där jäkla febern tagit hårdare på mig än vad jag trodde, för det andra är det HELT JÄVLA IRRITERANDE OCH SJUKT att man tar för givet att en negativ vågupplevelse är en viktuppgång, allt för ofta för brudar. Extra irriterande var att hen var så jäkla nöjd att hen hade gått upp en himla massa kilon den senaste tiden som en bieffekt av mycket mat och massa styrketräning.

Jag avslutar med dagens fråga: Vilket kön har hen i min historia?
Utgå från dagens könsnorm och sen kan du maila ditt svar till vikthets@hotmail.com. Du kan vinna en minivåg, enkel och praktisk att alltid ha med sig i väskan!