Allt började på högstadiet någon gång. Jag blev så himla arg när nån snubbe ba: "höhö, vet ni varför tjejer har så himla små fötter? Det är för att dom ska kunna stå närmare spisen, HÖHÖHÖ"
*dunka varandra i ryggen/olla handtag/bröla lite*
Och jag blev så fruktansvärt irriterad och arg, försökte kontra med något i stil med "men ge er, så är det ju inte alls, ni är så himla dumma i huvudet" och fick till svar: "Har du PMS eller?!" och jag blev ännu argare och gick därifrån och någon ropade efter mig: "Men gere, vi skämtar ju bara, var inte så jävla känslig". Sen var man inte så supertaggad på att svara emot dessa idiotiska kommentarer, utan blev i stället superarg på insidan men att det fick stanna där.
Under gymnasiet insåg jag att det roligaste man kunde göra (lika roligt som att sitta i hantverkssalen vill säga) var att försöka ha någon slags dialog med Krister, vår samhällslärare. Samhällskunskapen var trots allt det enda forumet jag hade då till att skapa någon slags debatt om saker och ting. Mest var det om feminism och jämställdhet men tyvärr var det mest mellan mig och min lärare. Det var mycket "Linda, gerej, vi ska ju på lunch snart, sluta diskutera så vi får gå snart" - bland mina klassisar.
MUF stod i ljushallen och gav ut godis på lunchen. Dom hade stora snygga planscher och matchande tröjor. Dom var peppade och fick igång snack med eleverna. Ibland kom någon SSU- are och gick runt med pins. Eller ibland och ibland, en gång som jag kan minnas. Då fick jag en "gör Reinfeldt arbetslös innan du blir det". Jag blev glad så klart, men ändå arg och irriterad. Varför stod inte SSU-arna här jämt? Det behövdes få in lite vett på denna skola.
Hemma vädrade jag irritationen med mamma min. Hon tyckte att jag skulle gå med i SSU och sluta gnälla. "Ja", tänkte jag, "Det borde man kanske göra. Imorgon". Någon månad innan valet skickade jag i alla fall iväg det där smset, sen var det bra med det. Jag röstade rött när valdagen tillslut kom och jag var helt övertygad om att det skulle bli ett regeringsskifte. Men herregud så fel man kan ha. Om jag tidigare varit irriterad på dumma, hormonstinna idioter blev jag nu typ förbannad på hela svenska folket som på något vis lämnade allt sunt förnuft hemma och gjort universums största tabbe.
Jag var fortfarande arg när jag sen flyttade till Umeå. Jag flyttade till en stad där jag inte kände en själ, och från att ha extremt mycket att göra alltid jämt stod jag där och hade all fritid i världen. Efter ett par veckors velande tog jag steget och gick på ett möte. Det var i en liten, trång källarlokal tio minuter från centrum. En röd IKEA- lampa stod i hörnet, Olof Palme vaktade på ena väggen och hyllorna var fyllda med röd litteratur.
Jag förstod inte ett skit av var dom pratade om det där första mötet. Jag nickade och höll med, och sög in mig allt. Googlade lite uttryck när jag kom hem och försökte memorera. Andra mötet var en annan tjej med som också var helt ny, och plötsligt kände jag mig inte riktigt lika ny längre.
Jag knegade på så ett tag, tänkte för mig själv att jag ska banne mig inte bli skrämd över att jag inte kan utan jag är ju trots allt här för att lära mig. Så jag gick på dom där mötena. Jag sög i mig allt, men det var inte förrän dryga året sen som jag insåg storheten med dom där mötena dom envisades med att ha varje onsdag. Första maj 2011 var mitt allra första första maj- tåg. Alla gick tillsammans, dom pratade om solidaritet och rättvisa och där var jag, försökte hänga med i alla sånger och utrop. Jag insåg att vi tillsammans jobbar tillsammans för att tillsammans skapa bättre villkor. Och det var... coolt.
Nu, ett år senare har jag lärt mig helt sjukt mycket. Från att det var en tanke långt bak i huvudet till att det har blivit en livsstil. Nu är det snart dags för första maj igen, och det har helt plötsligt blivit den viktigaste dagen på året.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar