Clara skriver bra om engagemang.

Underbara Clara skriver här bra om engagemang, eller kanske bristen på det. Länk till hennes blogg finns "HÄR" om ingen redan vet adressen.

Innan jag blev kristen satt jag i kyrkan och störde mig på alla män som pratade. Kritiskt höll jag mig utanför trots att bästa sättet att påverka hade varit att gå med och förändra inifrån. Då hade jag kunnat bli det jag själv saknat. Men det var för jobbigt och för läskigt. Lättar och skönare då att stå utanför, med armarna i kors och vara kritisk. Tycka massa saker om hur andra borde engagera sig.

Gemensamt för människor som brinner för något är att det alltid står någon utanför med armarna i kors och tycker att de brinner fel. Engagerar man sig mot den sjuka köttindustrin säger någon att man borde prata om svältande barn istället. Pratar man om utsatta kvinnor i Sverige får man höra att man istället borde prata om dem i Afghanistan. Reser någon världen runt och föreläser om miljöförstöring kritiseras den för att den flyger. Ger någon pengar till välgörenhet får den höra att den bara försöker lätta sitt eget dåliga samvete.

Är det verkligen människors engagemang vi ska reagera mot? Är det inte bristen på engagemang? Måste man ställa viktiga frågor mot varandra? Måste vi rangordna allt elände på jorden och beta av dem i rätt ordning för att ha rätt att tycka något alls? Är inte allt lidande på jorden i själva verket ett enda stort pussel. En bit behövs för att lägga en annan – tillsammans ger de hela bilden.

Människor som är engagerade i något snart blir engagerade i mycket. De som gjort långtgående feministiska analyser brukar också vara medvetna om andra orättvisor. Den som brinner för djur brinner i regel också för barn. Men när vi sätter så höga krav på varandra – att den som gör något måste göra allt – då är vi illa ute.

Vem ska våga engagera sig i något om engagemanget gör att man blir än mer ifrågasatt? Till på köpet av människor som själva gör väldigt lite om ens någonting alls. Det finns någonting djupt cyniskt och destruktivt i människor som konsekvent ställer sig utanför andras engagemang. Med armarna i kors och tycker att de som brinner brinner fel. Människor som ”inte skänker ett öre till välgörenhet – för det mesta kommer ju ändå inte fram”. Nej, det är ju klart att inget kommer fram när man inte ger. Kritiker som kritiserar allt men själv inte gör något.

Det är enkelt att vara pessimist. Det är enkelt att vara kritisk. Det är inte alls svårt att förhålla sig cynisk till omvärlden. Det är till och med väldigt bekvämt. Men ”Cynicism isn`t smarter, it`s only safer. There`s nothing fluffy about optimism” sa Jewel Kilcher. Jag är beredd att hålla med. Det är tryggast att vara kritisk för den som själv är bekväm.

Kärleken till en kökssoffa / DIY

Jag har sen tidernas begynnelse velat ha en kökssoffa. Nu äntligen har jag fått en, klätt om den och fyllt den med tofsar, dukar och kökshanddukar. Jag måste säga att det är de enklaste sätten att pyssla som är de allra bästa och bättre än så här blir det inte!

Här är en lite DIY över hur man gör för att klä om en köksoffa. Det är samma princip om man ska klä om en stolssits.

Steg ett: Hitta ett fint tyg. Jag tycker att det är roligt att kunna klä om en soffa ofta och billigt, därför snålade jag lite med tyget och skarvade på båda sidorna. Det är inget som märks och jag klarar mig på 0,7 meter istället för 1,7 meter. När man köper tyg måste man tänka på att ta med sitsens tjocklek när man beräknar tyg och inte bara hur lång och djup den är.

Steg två: Ta bort det gamla tyget. Det är lite piller att få bort de gamla stiften. Här måste du också klippa till rätt bit av det nya tyget och gärna stryka det så man slipper fula veck på den nya soffan. Undantag! Man kan spara det lager tyg som håller fast stoppningen, för enkelhetens skull.

Steg tre: Häfta fast det nya tyget. Det kan vara lite knepigt att få det sträckt och bra, men om man börjar med att häfta på ena sidan och sen sträcka och häfta på andra sidan går det bra.

Sen lägger man på locket på soffan och det är klart! I fönstret skymtar en småblommig blomkruka i tyg som Ida sytt.

Klippet om att slicka fitta.

Jag och min roomie har helt snöat in på Nour el-refais "klipp om att slicka fitta". Det här är intervall två i mitt tittande av det här klippet sen det släpptes.

Vi kollar på det till frukost, när vi kommer hem från jobb och skola och innan vi går och lägger oss. Min favoritdel är efter hon har blivit peppad av hennes tjejkompisar att testa det där sköna och går hem och googlar något slicka fitta- klipp. Och man ba: kutar till krogen för att få vara med om det där och ba få hem någon jävligt snabbt. Man vill liksom inte ragga länge utan bara få hem första bästa.

Nu sitter vi och översätter hela klippet till engelska för en tjej som är här och hälsar på i helgen. Alla ska se och förstå för det är ju bara så himla kul!

Det handlar om makt, inte om hår.

Det här har inte jag skrivit, utan har kopypejsat direkt från bloggen "systerskaparna.wordpress.com" och inlägget är skrivet av Felicia Ohly.

En kvinna i publiken går alltså till Melodifestivalen i helgen utan att raka sig under armarna. En kille som kollar framför tv:n noterar detta, och finner det dessutom så obeskrivligt äckligt att han vägrar låta det passera obemärkt – genast tar han kontroll över situationen: noterar klockslaget, gör en skärmdump på bilden på tjejen med håret, lägger upp den på facebook. Äckligt, deklarerar han och får medhåll från alltför många håll.

Hanna Fridén tillsammans med många andra räddar dagen. Bilden tas bort. Men budskapen har gått fram. Det första är riktat till tjejen: ”Usch, skäms, gå och göm dig och kom inte fram förrän du har rakat dig under armarna.” Det andra budskapet är riktat till alla tjejer, och det är knivskarpt: ”Gå på högskolan du, och ut i arbetslivet om du vill – men nåde dig om du slutar raka dig under armarna. Då är du fritt byte lilla vän. Då tar vi dig.”

När den första armhålan i gruppen ”Ta håret tillbaka!” dök upp på facebook sprang två tankar igenom mitt huvud. Vilket mod, vilket praktiserande av systerskap att inte låta mellotjejen vara helt ensam. Samt: det här går inte ostraffat förbi. Det har det inte heller gjort. I takt med att fler har anslutit sig och laddad upp bilder på håriga armhålor har nättrollen flockats och hatet intensifierats:

”Äckligt!”

”Wow nu börjar vi närma oss definitionen av skabb, alltså att du har mage.”

”Fy fan va äckligt med armhålehår. Snusk!”

"Vidrigt och okvinnligt faktiskt”

Och så vidare. Många försöker debattera med dessa män (och enstaka kvinnor) genom att till exempel förklara att ”Det är naturligt med hår”. Det må vara hur det vill med den saken. För det är inte håret som sådant som upprör, det är inte huruvida det luktar eller om det är ljust eller mörkt eller tovigt eller friserat som får hatet att koka över – det är bristen på makt och kontroll. Kontrollen över vad som är okej för en kvinna att göra, hur hon får bete sig och framförallt hur hon ser ut har i ett svep tagits över av diverse brudar på facebook. Det framkallar hat. Det är omöjligt att ha det så. Detta måste tyglas, tjejerna måste stävjas på en gång. Det värsta, mina systrar, är att det finns många kort att spela om man vill tysta oss. Rötterna går djupt hos tjejer, och många killar har fått mycket övning i hur man gör. Om en tjej väljer själv, säg åt henne att hon har fel. Om det inte funkar, säg att hon är korkad. Om hon står fast vid sitt val, säg att hon är rabiat. Om hon ändå inte backar, säg att hon är äcklig. Om det fortfarande inte funkar: höj rösten, luta dig framåt, skrik, slå sönder någonting och anspela på alla kvinnors kollektiva minne av våld och våldtäkt.

Du är faktiskt äcklig, tänk på nästa stackars fyllo som släpar hem dig. Han kommer äcklas och ångra att han bjöd dig på de där två fishermansshotsen som behövdes för att ’seal the deal'. Andra män skriver, säkerligen i all välvilja, att de minsann tycker det är snyggt med hår. De säger: Håriga tjejer – fem av fem toasts. Sssmokin’. Ni behöver nog tänka ett varv till. Kanske läsa en bok. För den politiska dimensionen av detta handlar knappast om vara tilltalande med håriga armhålor – det handlar om att inte behöva finnas till för att tilltala någon annan. Makten över våra kroppar ska ligga hos oss. I våra ljust fjuniga händer eller grova snusluktande nävar. Kanske är detta inte den viktigaste feministiska frågan just nu. Eller så är det just det det är, i alla fall ikväll. När tjejer vägrar inordna sig. När en hundratals år gammal bild av den sköna, vackra kvinnan får sig en törn av lite hår. När vi säger: mellotjejen, du kan vara vem som helst, men du är i vilket fall inte ensam. Det enda som är mer provocerande än en ful kvinna, är en ful kvinna som inte bryr sig. Ja, helt klart.

Felicia Ohly

Våga vägra våg.

Vi har ingen våg här hemma. De flesta av mina vänner har heller ingen våg hemma hos sig. Av olika anledningar; det är dyrt att köpa, ingen plats men framför allt - det är ingen som vill ta risken att vikthetsa sig själv. För det är så lätt att man hamnar där. När jag bodde hemma hade vi en våg. I alla andra familjer fanns det också en våg. Det blev som en rutin, när vågen stod bredvid duschen tog man sig en snabb koll varje morgon.

Nu finns det ingen våg och därmed ingenting att väga sig på. Och. Det. Är. Så. Skönt. Jag får en helt annan uppfattning om min kropp. Jag lyssnar på vad min kropp säger. Säger den är den är hungrig ger jag den mat, säger den att den är mätt äter jag inte. Jag lyssnar inte på vad siffrorna på den där jävla vågen säger. Det är inte vågen som får mina ben att gå, min hjärna att fungera, min mun att tala och hångla och därför ser jag ingen anledning att bry sig om vad den säger.

Många tänker sägert: "Jamen, det är ju inte ett hållbart argument för att inte ha en våg. Bara för att man väger sig blir man ju inte ätstörd och kommer må dåligt psykiskt. Man kan ju bara ha den för att hålla koll på sig själv och blablabla".

Ja. Så kan det också vara. Men jag vet ju också att det funkar inte för mig, det funkar inte för alldeles för många av dom jag känner och för folk jag inte heller känner (det är ett faktum att det är typ hundra procent för många som drabbas av ätstörningar).

Det jag vill komma till är att jag faktiskt hamnade hos en person som hade en våg i helgen. Och jag vägde mig, av nyfikenhet. Jag blev rätt så febersjuk för ett tag sen, och gick ner ett par kilon. Kilona brukar ju som regel komma tillbaka ganska snabbt och det trodde jag nu också. Men jag hade inte gått upp mina sjukkilon och jag blev lite ledsen. Det funkar ju inte att hålla på att bena till sig om man ska komma i form, kroppen måste ju få energi någonstans ifrån.

- "Positivt eller negativt", undrade hen när jag stod på vågen.

- "Negativt", sa jag och klev av.

- "Men du, det är ingenting att oroa sig för. Så här dagen efter är kroppen ofta ganska vätskefylld och då kan man gå upp ett par kilon", fortsatte hen.

Då blir jag ännu lite mer less. För det första måste den där jäkla febern tagit hårdare på mig än vad jag trodde, för det andra är det HELT JÄVLA IRRITERANDE OCH SJUKT att man tar för givet att en negativ vågupplevelse är en viktuppgång, allt för ofta för brudar. Extra irriterande var att hen var så jäkla nöjd att hen hade gått upp en himla massa kilon den senaste tiden som en bieffekt av mycket mat och massa styrketräning.

Jag avslutar med dagens fråga: Vilket kön har hen i min historia?
Utgå från dagens könsnorm och sen kan du maila ditt svar till vikthets@hotmail.com. Du kan vinna en minivåg, enkel och praktisk att alltid ha med sig i väskan!

Det är ju bara fredag en gång i veckan.

Lockig lugg och indianpåse.

Ja, mina vänner. Det är Jennifer Lopez för V magazine.

Hanna Hellquist sa det så bra.

I morgonpasset idag hade denna underbara Hanna som tema att härma djurljud (bara det är ju helt underbart). Hon brölar i direktsändning varefter Kodjo utbrister ett väldigt ironiskt "sexigt...".

Hanna svarar snabbt med ett "Min främsta uppgift kanske inte är att vara sexig utan för att vara briljant och skitbra på att göra djurljud".

Onsdag börjar med

Att jag märker att det inte är någon sol ute. Jag hade peppat inför att stilla vakna till solstrålarna som killade mig på näsan så jag hade dragit upp persiennerna och tänkte att "det gör ingenting att jag vaknar varje gång en bil kör förbi för dess lyktor, så länge jag får vakna till sol imorgon!".

Men det sket ju sig. Å andra sidan fick jag dagens inspirationsdos när jag morgonkollade runt lite bloggar. Min lista på kreativa bloggar ökar och det är helt fantastiskt hur många begåvade personer det finns. Så fortsätt att blogga!

I morgon går solen upp när jag (enligt väckarklockan) ska gå upp.

Det firar vi med tre himmelbilder.

Hade det inte varit min blogg hade jag kommenterat: "himmel vilja fina bilder".

Hur har jag städat egentligen?

Idag satte jag några mål för mig själv. Jag är så långt ifrån en plockare man kan komma och gör jag inga listor eller piskar mig själv kommer aldrig någonsin något att hända. Idag var listan såhär:

- Göra den lilla asken och testa på limpistolen

- Sy gardiner av det där tyget som jag köpte

- Städa lite

- Dammsuga

- Städa toaletten

Just den där städpunkten brukar alltid vara extra svårt att ta tag i och kräver extra mycket piska/morot. Moroten idag var te, smulpaj och stickning. Jag var hungrig och det tog emot att bibehålla självbehärskningen och inte börja snaska med en gång och inte tills jag var klar med städningen. Jag vet att man kan städa mer noggrant än vad jag gjortde nu, typ dammtorka innan man dammsugar och organisera hygienprytlar innan man skurar ur badkaret men jises, jag ooooorkar och viiiiiiill ju inte. Det blev väl renare än vad det var innan, men ändå blev det som bara gjort lite halvdant.

Så dagens fundering: vad är det för slags städning jag har gjort idag? En halvdan städning, är det en tjejstädning, likt att tjejsamla? Fast det brukar ju vara killar som inte är bra på att städa, så är det då en killstädning? Tjejstädning? Killstädning? Tjejstädning? Killstädning?

Är det en mänsklig städning? En henstädning? HJÄLP MIG, jag förgås av mina funderingar.

Just ja, jag sydde ju mig en jacka också.

Det kan ju vara kul att visa.

Hemliga lådan.

Sånt här behöver man. Limpistol, låda och nåt att klä in den med. Jag hade tyg.

Så hur gjorde jag? Jag brutallimmade på tyget på lådan, vek in och limmade extra där det behövdes. Jag har aldrig klätt om en låda tidigare så jag har egentligen inte någon aning om hur man gör. Men nu vet jag! Nu i efterhand skulle jag haft kantband att sätta på kanten på själva lådan och en spets att sätta på locket. Det var också lite bökigt med tyg då det var ett veck mitt på som inte gick bort.

Men äh, det fixar jag imorgon. Nu ska jag fortsätta att smältlimma saker. Smältlim är det ultimata pysslet för mig som har noll tålamod och är van vid att göra illa mig på fingrarna.

Nu jäklar du pyssel ska du fram.

Eftersom jag äntligen har köpt mig en smältlimspistol, hittat en låda och fixat tyg finns det inte längre några undanflykter. Nu ska det pysslas!

Så vad ska jag göra?

En hemlig låda såklart. Dah.

Nödlad och andra rutor.

Instagramdag.

En skog är ju också läskig men det här gör mig mörkrädd på riktigt.

Jag har nyss läst igenom en lång diskussion på facebook. Den handlar om att ett distrikt i Sverige har ändrat ord i sitt socialdemokratiska partiprogram. Istället för att föra en kamp ska vi nu föra en strävan mot ett mer jämställt samhälle. Argumenten var att "kamp är något som Hitler förde och det handlar om våld och vi är ju inte Hitler och vi vill ju inte bruka våld" - så dom ändrade. Eftersom det här är min blogg och att jag inte längre är med i diskussionen tar jag mig friheten att vädra.

Jag känner att jag måste ta det här i olika steg för det är mycket som är så frustrerande korkat i diskussionen jag precis läst.

Till att börja med är det är ju helt idiotiskt att man som ung socialdemokrat i dag kan säga att man inte längre behöver föra en kamp. Utan att vi har kommit så långt i utvecklingen att vi numer endast ska fortsätta att sträva mot ett klasslöst och jämställt samhälle. Att samhället inte kan ta till sig uttrycket "kamp" utan att associera det med antingen kommunismen eller till nazismen och Hitler (det i sig är ju en förolämpning mot hela samhället, en idiotförklaring skulle jag vilja säga) och att Sverige ska fortsätta vara lilla landet lagom och helt enkelt sträva lite lagom mot sånt vi tycker är lite halvbra.

Huvudpersonen i diskussionen utger sig från att, inte vara socialist, utan socialdemokrat. Efter många arga kommentarer hävdar han att socialism och socialdemokrati är två helt skilda saker och att man inte kan väva dom samman. Han har verkligen ingenting att göra med socialismen. Punkt. Hur kan man resonera på det här sättet? Jag känner att jag själv är i början på min resa inom socialismen men .herre. min. gud. Liksom att det första man lär sig inom matlagning är att koka havregrynsgröt och koka ägg är det inom socialdemokratin att vi kommer som en förgrening ur socialismen. Jag tycker att det inte kan vara mer tydligt, det heter ju trots allt socialdemokrati. Demokratisk socialism, social demokrati. Med en viss ton av ironi i rösten: Nä, jag tror inte heller att det är något samband med socialdemokrati och socialism, jag ser då ingen koppling.

Även fast det är många konstiga argument i den här diskussionen, och den tar många olika vändningar uppmuntrar jag trots allt till en diskussion. Utan diskussion kommer man inte att komma framåt och utvecklas och det är ett ypperligt tillfälle att få slipa på argumenten. Något jag verkligen inte uppmuntrar är tonen. Det är alldeles för många idiotförklaringar och förlöjligande bland kommentarerna. När det börjar komma mot ett underläge och argumenten inte kan formas mer kommer den lite för vassa tungan fram. Inte. Okej. Då är det dags att svälja stoltheten och gå vidare. Alternativt stänga av datorn och sova.

Och den där jävla kampen hade jag i alla fall som plan att fortsätta med. Så länge jag inte får gå med i a-kassan, har pissiga anställningar, inte kan få en vettig lägenhet, inte har råd att bli sjuk, inte har råd att ha sex, mår dåligt psykiskt, ser barnfattigdom, vanvård och diskriminering tycker jag att strävan kan köras upp i arslet, här kämpar vi.

Klippt ju!

Det är inte långt kvar till hemtjänstliften.

Idag gör det ont. För att definiera var jag har ont är det typ hela kroppen, more or less. Jag kan inte sitta ner för att min röv gör ont, jag kan inte stå upp för att då jobbar magen omedvetet med att hålla balansen, jag kan inte gå för att mina ben är som två timmerstockar.

Mitt första (lugna) IKSU-pass visade sig vara ett IKSU-pass från helvetet.

Men herregud vad kul det var! Jag är fortfarande lite rädd för det där megagymmet men det går över.

Som tillägg vill jag säga att jag har fattat hur man gör gulliga små djur på iphone. Lyckan är total! Perfekt timing att systra mi har avancerat ordentligt i mobilväg och att vi nu kan skicka små gulliga djur till varandra. Tjoho!