Det där gnället.

Jag gillar så himla mycket att gnälla. Jag kan inte rå för det, jag mår så otroligt mycket bättre av att gnälla av mig. Det spelar ingen roll vad det är, bara jag får gnälla av mig på något. Vanligtvis brukar jag gnälla om jobbet, att jag är trött, att jag har träningsvärk, att jag inte har tränat, att jag är fattig, att jag blivit dumpad, att jag har för mycket saker men för lite plats, att jag måste städa, bla bla bla bla bla bla bla.

Idag hamnade jag på en blogg, vars bloggerska sa att man fick gnälla av sig i hennes kommentarsfält. "Äntligen", tänkte jag. "Nu jäklar ska jag gnälla".

Det enda jag kunde komma på att gnälla över var hur hungrig jag var, trots att jag har ätit en massa idag (som alla dagar, mamma). Bland alla andra som förlorat jobbet, har sjuka barn eller inte kan få barn var jag, som för stunden inte hade det värre än att jag var konstant hungrig. Jag kände att "oj, tänk alla som har det så mycket värre än jag, jag ska nog inte ta och gnälla så mycket".

Sen tänkte jag om. Man kan inte alltid gå runt och tänka att det alltid är någon annan som har det värre för att förminska sina egna problen. Det finns ingen som bestämmer var som är rätt eller fel att gnälla över, eller bara vara ledsen/besviken/arg/glad över. Det gör ju bara jag.

Så just nu tycker jag att det ÄR jobbigt att jag är hungrig hela tiden. Mat är dyrt och jag måste ju ha matlåda till imorgon. Nu gnäller jag över det.

Gnäll. Gnäll.